Tosterud

Träningen under våren och sommaren blev inte alls som det var tänkt. Jag hade föresatt mig att springa och cykla mycket mer än jag kunde göra, och att jag skulle köra flera långa träningspass på cykeln, där jag cyklade i mer än fyra timmar. Så blev det inte alls. Det längsta passet jag gjorde på cykeln blev en tävling på cirka 80 km, Gotland Tvärs. Och den dagen jag bestämde mig för att springa minst en halv mara, dvs 21,1 km, så tog latheten över och jag sprang mycket motvilligt endast 18 km. Jag visste dock att när det väl gäller, så kommer sannolikt kroppen att klara det, frågan var bara om jag var tillräckligt envis. Skulle min kropp klara sig utan skador, eller skulle mina knän börja bråka igen? Ofta kände man efter lite extra under träningspassen; var det inte lite glappt i höger knä, eller gjorde det inte lite ont i vänster hälsena? Men jag klarade mig utan skador under träningsperioden, och hoppades att jag inte skulle skada mig under tävlingen heller.

Jag hade lovat Frida att jag absolut skulle bryta tävlingen om jag fick ont i kroppen, på ett sådant sätt att det var risk för att jag skulle skada mig. Hon hade ju i färskt minne hur jag för drygt 2,5 år sedan hade vansinniga problem med mitt vänster knä, och till slut blev opererad. Men skulle jag under tävlingen känna när det var dags att bryta? Eller skulle jag till och med inbilla mig att jag var på väg att få problem som skulle göra att jag gav upp i onödan?

Så kom till slut augusti, och jag var verkligen orolig för att jag inte hade tränat tillräckligt. Visst skulle alla andra ha tränat mycket mer än jag. Vi åkte från Gotland ner till Kalmar och kom att bo på Kolbodagården en bit söder om Kalmar. Detta visade sig vara en riktig lyckoträff. Vi fick en egen lägenhet, stor som ett radhus med utsikt över havet. I köket beställde jag hjälp med att fixa frukost till lördagens tävling och sov sedan nervöst natten innan tävlingen.

På morgonen ringde klockan redan 04:00 och jag tassade försiktigt upp och åt pannkakor med grädde och sylt - en perfekt frukost som bestod av proteiner från ägget, socker från sylten och fett i grädden. Trots att jag pressade i mig 8-10 stycken kände jag mig inte farligt tung i magen. Sedan var det dags att väcka Frida och grabbarna för att få skjuts till starten. Vädret var perfekt! Lite lätta moln och skapligt varmt i luften. Nästan ingen vind.

Checkade in i växlingsområdet, fick mitt startnummer skrivet på vaden och fixade till mina prylar så att de låg så som jag ville ha dom när jag kom in för växling. På med våtdräkten och sedan iväg till startområdet. Trodde nog att Frida och grabbarna kommit in till stan igen till starten som skulle gå klockan 07:00, men var inte helt säker. Vid starten ställde jag mig i mitten av startfältet - inte så långt bak att jag skulle behöva simma om en massa långsammare simmare, och inte så långt fram att jag skulle riskera att bli översimmad. Min stora skräcjk under simningen var att få en spark i ansiktet och bli av med mina simglasögon. Utan dom skulle jag inte se ett skvatt eftersom jag bär linser.

Så gick till slut starten! Havet kokade av alla ivriga triathleter som ville komma iväg, men jag hade ingen brådska. Det skulle knappast vara under simningen som det avgjordes om jag skulle palla eller inte. Kom ner i vattnet som var behagligt i temperatur och började simma, blev påsimmad och fick en kallsup, hämtade andan, fortsatte simma, fick en spark i huvudet ochj så vidare. Efter 5 minuter eller så var jag i öppet vatten och kunde börja simma på allvar. Ner med huvudet, långa armtag och försöka vara avslappnad. Ingen stress och ingen brådska. Jag blir aldrig rädd när jag simmar i öppet vatten och råkar få en snyting eller kallsup, vilket jag hört att många andra blir, så jag kunde behålla mitt lugn och koncentrera mig på tekniken. Lät armarna simma på i maklig takt, men använde inte benen - de skulle ju behövas senare. Första varvet gick enligt planen och kom upp ur vattnet för en kort löpning på cirka tio meter för att sedan kasta mig tillbaka ner i havet. Försökte under hela loppet att hålla ett glatt humör och passade på att fråga en funktionär: "det här var ju jättekul, är det okej om jag tar ett varv till?". Hon skrattade.

När jag kom upp från andra varvet var jag trött på att simma. Inte trött i kroppen alls, men tyckte det skulle bli kul att göra något annat ett tag. Simningen hade tagit 1:30:12 vilket var nästan 10 minuter längre än planen, men det gjorde inget! När jag kom upp ur vattnet var jag yr. Det är dom flesta som har simmat länge i ett "tyngdlöst" tillstånd. Hämtade mig en stund och såg till att få blodet från armarna till huvud och ben. Sen en joggingtur bort till växlingsområdet. Av med våtdräkten, simglasögon och badmössan. På med hjälmen, solglasögon, strumpor, cykelskor och mina underbenskompressionsstrumpor (långt och dåligt ord). Till sist på med nummerlappen, som sitter på ett band runt magen, dricka lite sportdryck, ta en energigel och sen springa ut med cykeln till asfalten, hoppa på och börja trampa. Första växlingen (T1) tog 4:57 från det att jag kom upp ur vattnet.

Planen under cyklingen var att ta det lugnt under första varvet på sex mil, och sedan öka lite under det andra varvet, för att sedan sakta ned något på det tredje varvet för att spara lite kraft inför löpningen. Jag lyckades hålla mig till de planerade 30km/h under halva det första varvet, men sedan for djävulen i mig och jag gasade på lite mer. Andra varvet tog jag det skapligt lugnt ändå, och på det tredje varvet kunde jag se att min snitthastighet låg runt 29km/h, vilket betydde att jag var tvungen att trampa på lite mer under de sista tre milen som återstod av cyklingen. Ingenting gjorde ont ännu, men visst var jag rejält trött i ryggen och började så smått att få stockning i benen. Höll min plan med att äta en energigel var 20:e minut och att dricka ordentligt med vatten. Så fort jag såg att det var en langningsstation på gång drack jag ur mina flaskor och tog nya. Varvade sportdryck och vatten, men höll mig ifrån Coca-Colan, eftersom jag var rädd att jag skulle få kramp i magen. Under varv två passade jag på att stanna och gå på muggen och stretcha ut benen lite. Cyklingens 180 km tog totalt 6:00:19, perfekt tid, men det hade kostat i form av bentrötthet under de sista milen. Stannade faktiskt till hos Frida och grabbarna en kort stund på andra varvet för en pratstund.

När jag kom in med cykeln gick det ganska snabbt. Av med hjälmen, på med kepsen och så byta skor. Passade på att äta en bar, dricka lite och ta en gel. Sedan ut på löpningen. Växling nummer två tog 6:31 vilket egentligen är lite missvisande eftersom man fick springa en satund innan tiden togs.

Löpningen var en enda lång plåga. Redan från början insåg jag att det skulle bli hopplöst att försöka hålla 6-minuters tempo genom hela maran. Allt i hela kroppen var trött redan från början och nu var jag dessutom varm. Förfärligt varm. Redan på första dryckstationen använde jag två muggar vatten till att försöka kyla huvudet, och två muggar till att kyla resten av kroppen. Trodde nog att min tävling skulle ta slut här! Ingen järnman för mig inte. Men jag bestämde mig för att springa de första 13 km i alla fall och sedan se hur det kändes. Det var oändligt långt till vändpunkten efter 6,5 km. På vägen sprang man genom ett villakvarter där en underbar medborgare plockat fram trädgårdsslangen och duschade alla oss som ville bli nedkylda lite. Mina fötter kändes som om dom fattat eld och var åtminstone sju nummer större än mina skor. Kom mtillbaka in i Kalmar efter 13 km och nu flög djävulen i mig. Aldrig att jag skall ge mig. Aldrig! Det var bara att försöka fälla ner pannbenet och jogga så fort det gick till nästa drickastation. Ta lite salta chips, en klunk cola och ett par klunkar vatten och sen fortsätta jogga till nästa station. Bit för bit tog jag mig lite närmare målet. Kroppen var slut och hjärnan var slut. Gång på gång kom jag på mig själv med att tänka "nä, nu bryter jag, pallar inte det här" och sedan sekunden efter tänka "men, vad tänker jag, framåt, spring fortare!". Ett marathon i värmen efter att ha klarat alla de andra delarna, tog 5:35:49 sekunder. Nästan en hel timme mer än vad jag trodde från början.

Men till slut fick jag korsa mållinjen. Inombords grät jag av lycka, och på utanpåskapen sprack hela mitt ansikte upp i ett enda stort leende. Underbart att äntligen vara framme! Och det var gott om tid tills maxtiden på 15 timmar var passerad. En stolt, småfet, 36 årig man, som tränat aldeles för lite kunde nu kalla sig Ironman efter 13:17:46. 3860 meter simning, 18 mil cykel och ett marathonlopp på 42,2 löpning.